Sommarjobb

Jag har egentligen aldrig sommarjobbat. Inte ens på högstadiet eller gymnasiet.
I högstadiet såg jag nog för risig ut för de jobb jag sökte, tre tuppkammar som vissnat på min hjässa. Då fick jag dränga lite på farmors gård, bara en släkting kan ha överseende med de kläder jag ville bära då…
I gymnasiet flyttade jag till Stockholm och därmed blev sommarloven ett enda stort kollo uppe i Dalarna, sena varma nätter med vänner och billig öl. Nej, på kollo ville jag inte sköta rabatterna, då ville jag vara livsnjutare, springa på ängar och drömma om flickor. Vilket jag gjorde och därmed blev jag en skröna, en kreativ själ utan en krona på fickan. Idag är alla jobb en tillfällighet, en fast anställning är oftast inte längre än ett par månader när man jobbar som cirkusartist.

Kanske hela mitt liv numera är ett sommarjobb. Och ett höstjobb, sen ett vinterjobb och tillslut ett vårjobb. En ständig cirkel där man ska svettas ett par månader. För att sen gå på nästa slit och svett om man har tur. En konstnärs frilansande, universums svar på min absolut talanglösa förmåga att sommarjobba som tonåring. Ironin är slående. Men det är den också alltid. Jag såg den senast imorse när de trötta sommarjobbarna plockade upp de fimpar på stationen de antagligen själva kastat på väg till efterfesten i lördags. De verkar hata sin vardag, gråa i huden och suckande ögon. Uppgivenhet.
Någon dag så kanske de känner stolthet. Det gjorde alla mina vänner hemma i Dalarna som en sommar helt plötsligt lämnade kollot för att jobba. Då strosade jag ensam längs lupinberikade diken och kände mig rastlös, och de kände sig utmattade.

I sommar ska jag också bli utmattad. I sommar ska jag bli sommarjobbare. I sommar ska jag skriva den här bloggen och se vad som blir av den. Kanske blir jag bara utmattad. Kanske får jag lite stolthet. Eller kanske så blir det bara ett sommarjobb och även ett höstjobb sen ett vinterjobb och tillslut ett vårjobb. Vem vet?
Välkomna.