Näsan och jag.

Min mor har alltid sagt att jag snusat sen jag född vart. Hon menar såklart inte att jag lagt in prillor efter amningen, hon menar att min näsa sen barnsben har varit oduglig. Jag har aldrig kunnat andas tyst. Jag har frustat och sugit in luft genom näsborrarna så gott jag kunnat men i ärlighetens namn; det gav inte mycket syre.

Nej inte mycket alls faktiskt. Jag minns att jag redan i lekis hade en dum uppsyn. Satt där på fruktstunden med öppen mun för att få det syre jag behövde. Jag minns att jag satt mitt emot en pojke som jag tror hette Joel. Han satt precis som jag, öppen mun och ett dumt uttryck. Jag avskydde honom från start. Varför stängde han inte munnen? Varför satt han där och gapa? Och då fick lilla sexårige Axel en insikt. Det är så där jag ser ut också. Så jag stängde munnen, vägrade vara som Joel. Jag skulle frusta hela livet om jag så behövde.

När jag var 11 så fick jag åka till vårdcentralen. Där bekräftades min mors misstankar. Ansträngnings-astma. Tönt-astma. Orkar-inte-springa-skoljoggen-astma. 
Helvete. Min näsa klarade inte av att andas tillfredställande och nu visar det sig alltså att jag inte ens har lungor som pallar med en ökad puls. Vad är det som är fel egentligen? Allt som berörde den enklaste syreupptagning var fel.

Jag förlikade mig aldrig med det, har fortfarande inte gjort det. Jag vägrade använda den där inhalatorn, jag sprang ändå skoljoggen. Med urusla tider men det struntade jag i, fuck you Bricanyl. Jag skulle klara mig utan dig.

Det gjorde jag givetvis inte. När jag även förklarades pollenallergisk fick jag ge upp. Inhalatorn hjälpte när pollen satt sig i näsborrarna och den lilla luft jag sög in där försvann. Stoppad av björk och gräs. Då behövde jag öppna munnen. Och då började det, små små andetag genom en nästan osynlig öppning mellan läpparna. Jag har tränat många år på att andas ”snyggt” genom munnen. Utan att behöva gapa som Joel gjorde i lekis. Utan att behöva det där dumma uttrycket. Obemärkt skulle jag låta luften sippra in mellan läpparna.

Det blev svårare i gymnasiet. Med all den träning som innefattade programmet cirkus så fick jag frusta på hejvilt igen. Gapa när jag kastade på folk, käkbenen fick stretcha lika mycket som vighetskonstnärerna. Jag tror att de flesta såg bakdelen av min gom som en del av mitt ansikte.
De första åren var det nästan alltid en av kommentarerna jag fick av lärare och andra artister när jag uppträtt.

– Fint! Det enda jag tänkte på Axel… Skulle du kunna stänga munnen?
– Jaså, munnen… Ja…. Jag ska tänka på det.

Då fick jag börja uppdatera ”snygg-andningen”. Den räckte inte längre, gjorde inte sitt jobb. Jag behövde ”snygg-andning-Deluxe”. Den tog några år att utveckla men till slut var det ingen som märkte min andning längre. Förutom jag. Jag kunde inte se klipp på mig själv utan att flyga tillbaka till fruktstunden i lekis. Jag såg Joels ansikte framför mig, bredvid mitt eget. Samma öppna mun. Samma dumma uttryck. Skulle jag spendera mitt liv på en scen skulle jag aldrig låta detta fortgå.

Hösten 2017 kontaktar jag en klinik i Älvsjö. Specialister på öron-näsa-hals. Jag möter en liten läkare som fascineras av mitt yrke. Han pratar om trupper han såg som barn hemma i Kina. Han älskar att jag jobbar med cirkus. Han kikar in i näsborrarna, skrattar lite. Säger att han förstår att det är svårt att träna med de enorma polyperna han såg. De är för svullna, täcker luftgångarna. Han bokar in en tid nästa vecka. De ska bränna bort de jävlarna.

När jag kommer nästa vecka möts jag av samma lilla man och en sjuksköterska som borde pensionerats för ett decennium sedan. Den lilla läkaren nästan studsar av upprymdhet.

-Här är han! Akrobaten!
-Akrobaten?
-Ja! Han är akrobat! Ja! Han fångar folk! Bär folk! Ja!

Jag delar inte läkarens entusiasm inför operationen.
De tar in mig till operationssalen och lägger mig på en brits, den gamla sjuksköterskan ställer sig intill mig. Hon luktar rök och har blå ögonskugga. Hon lägger en hand på min bröstkorg. Den lilla läkaren tar energiska kliv runt om i salen, tar fram kanyler och tappar upp bedövning. Han frågar mig om jobbet. Jag är inte särskilt pratglad men svarar till det bästa av min förmåga.
Sen blir han tyst. Han letar sig in med sprutan i näsan och sticker.
Snart försvinner det tänker jag. Snart kan jag vinka farväl till min snygg-andning-deluxe! Snart är det bara jag och näsan, och vi fungerar som vi ska. Näsan och jag. När han börjar operationen känner jag på ett märkligt sätt igen lukten. Det luktar som brännpennan i träslöjden.

Efter operationen var det en hejdundrande näsblods fiesta. Huvudvärken sprängde. Men i takt med att dagen fortsatte så försvann blodet, sen försvann huvudvärken och sen försvann nästäppan. Paradis. Andning.

Skoja bara. Operationen gjorde inte ett skvatt. Den gav mig bara näsblod och huvudvärk. Den lilla läkaren hade sagt att det kan bli så första gången. Folk gör ofta om operationen inom kort. Men jag var på turné så det tog nästan ett år innan jag hade möjlighet att komma tillbaka för operation. När jag väl kom tillbaka så möttes jag först bara av den gamla sjuksköterskan. Hon luktade rök och bar samma ögonskugga. Hon ställde lite frågor om hur länge sedan det var jag gjort den första operationen och hur jag tyckte att det gått och så vidare. Jag svarade ärligt. Att den inte hjälpt och att jag var besviken.  Jag sa det lugnt, snällt. Mindes hennes hand på min bröstkorg sist. Hon hade varit så snäll mot mig då, ville inte göra henne ledsen nu för att operationen misslyckats.

-Men vad i själva fan?! Varför i helvete har du inte kommit tillbaka tidigare då?! Hur fan ska vi kunna hjälpa någon som fan inte vill ha vår jävla hjälp överhuvudtaget!?

Jag gapade igen. Försökte stamma fram något svar men istället studsade den lilla läkaren fram lika entusiastiskt som förra gången.

-Men Anna-Karin! Han är ju akrobat! Han har väl varit på turné? Eller hur Axel? Eller hur? Visst har du det? Lyft människor och så?

Jag nickade bara till svar. Hennes ögon stirrade strängt på mig. Hon förlät mig inte. Men den lilla läkaren var redan på väg in i operationssalen.

-Kom Axel! Kom! Akrobaten! Anna-Karin, är det inte häftigt? Akrobat!

Jag la mig på britsen igen. Hon ställde sig intill mig, men la handen på axeln denna gång. Det var en tydlig pik på något märkligt vis. Den lilla läkaren studsade fram och tillbaka, samma procedur som sist. Kanyler, bedövning, spruta i näsborren och lukten från träslöjden när han började att bränna. Jag blundade för att försöka slappna av. Någonstans hade jag hopp om att det skulle fungera denna gång. Men tji fick jag för när han var klar med den första näsborren sa han med ett skratt.

-Ja du Axel! Det här kommer ju inte att hjälpa! Haha.

Jag slog upp ögonen och stirrade på honom. Vadå kommer inte hjälpa? Varför ligger jag här och varför i helvete BRÄNNER han mig i näsan då?

-Nej det ser så fint ut här, precis som efter förra operationen. Det är inga fel på polyperna!
-Nä..nähä.. Vad är fel då?

Jag ställer frågan med väldigt försiktiga rörelser med munnen. Man vill ju inte att han ska slinta med brännaren när den bara är några centimeter från frontloben. Jag vill inte råka få någon modern lobotomi med eldgaffel.

-Jag vet inte vad som är fel! Det får bli en remiss till Sophiahemmet! De vet vad de gör de! Duktiga på näsor!

OCH VAD FAN GÖR DU I MIN NÄSA OM DU INTE ÄR DUKTIG PÅ NÄSOR!? Vill jag skrika men gör det inte. Jag går bara hem än en gång med näsblod och sprängande huvudvärk.

Det skulle ta nästan två år innan jag fick komma till operationsbordet i Sophiahemmet. Det var otroligt hjälpsamma. Från början till slut. Tydligen var min nässkiljeväg helt sne och på villovägar. Den behövde göras om. Från grunden som man säger hade läkaren skrattat. Operationen var förhållandevis enkel hade han försäkrat mig om.
”Det är inte rocket science” sa han. Och när han förklarade hur det skulle gå till så förstod jag vad han menade.

Man söver ner patienten (mig) och så knackar man sönder hela näsan (min näsa) och så sätter man in plastskivor som sitter där de sitter (i min näsa alltså) i två veckor innan man tar ut dem (ur min näsa).

Operationen gick bra men veckorna innan det läkte är nog tamejfan det värsta jag varit med om. Jag kunde inte röra huvudet utan att det kändes som om näsan skulle trilla av. Man fick inte snyta sig, och blodet rann konstant så jag tejpade fast bomullsrondeller som skulle fånga upp det värsta.
Det sög. Min näsa var större än min näve och jag behövde gapa konstant för att andas.

Men långsamt blev det lättare. Efter någon vecka så kunde jag gå en kort promenad runt kvarteret med Sara. Hon skrattade åt mitt flås och min bomullsrondell. Jag skrattade också mellan flåset. Det känns långt bort idag, det där flåset. Jag fick en trevlig näsa när allt läkt. Jag snusar inte längre när jag andas. Jag snusar bara prillor numera. Jag behöver inte längre min snygg-andning-Deluxe.

Men då, flåsandes gick jag med Sara på promenad runt kvarteret. När vi kom tillbaka till vår innergård såg vi två pojkar i sexårsåldern. De gick tätt intill varandra. De skrattade och knuffades. När de såg mig och mina bomullsrondeller så tystnade dom. Jag och Sara tystnade också. Sen gick de sneglandes en omväg förbi oss. Rädda, chockade och oförstående. Då tänkte jag på mitt ansikte bredvid Joels på fruktstunden. Hans dumma uttryck och min dumma bomullsrondell-näsa.
Sen tog Sara min hand.

Sen log hon mot mig.

Sen skrattade vi.

 

https://www.youtube.com/watch?v=9Nx0LsE6wYY

———————

Hej allesammans, tack för att ni läser.
Jag har startat en Patreon för att underlätta min ekonomiska smäll nu under dessa corona-tider.
Länken dit:
https://www.patreon.com/axelahl

För er som inte vet vad Patreon är så fungerar det som en typ av prenumerationstjänst.
Man kan välja mellan två paket; Appreciator of Things, eller Supporter of Things.
Vad som kommer i paketen hittar ni här .

Om man inte vill signa upp sig för någonting så blir jag glad för allra minsta bidrag.
Swish: 0733422660.

Om ni inte har råd så kommer jag såklart fortsätta posta offentliga texter här – helt gratis! Gladast för allt är jag om ni läser! ❤