Vi var inte säkra om denna strid skulle behövas. Vi trodde till en början att striderna skulle stanna i köket. Att vi inte skulle behöva kräla i leran över ingenmansland och sätta upp skyttegravar i badrummet. Men så blev det.
Det var som att vitvarorna hade gjort sin konstanta krigsföring därinne utan att vi helt hade förstått vilken skada det faktiskt gjort. Tvätt och tork-pelaren var som en kulturskatt. Electrolux produkter från när lägenheterna byggdes 96. Vår tvätt och tork-pelare, vårt lutande torn, vår Big Ben. Ett landmärke som vi försökt skydda med all vår makt.
Vårt bästa vapen: husmorstips. Allt från ättika och vinäger, bikarbonat och diskmedel, vi hade skjutit slut på all ammunition. Men vitvarornas krigsföring var hård. All tvätt kom ut från pelaren dränkta i blod. Eller ja. En riktigt obehaglig doft av mögel. Den gick inte bort.
Så när vi hade vunnit de första två striderna visste vi vad vi behövde göra inför den sista striden. Vi behövde offra vårt landmärke. Vi körde tillbaka till Elon. Köpte en ny pelare. Pengar spenderades, pengar vi inte hade råd att göra av med. Att alla våra vitvaror inom loppet av några månader hade kollapsat var en hård smäll i ett hem för kulturarbetare.
Men vi bet ihop. Krig kostar pengar, det är vad de säger i alla amerikanska filmer och jag kan helt upp och ner killgissa att det stämmer. Vårt krig kostade åtminstone.
Något vi inte hade räknat med var en räkning som damp ner i brevlådan dagen efter vi beställt tvätt och tork-pelaren. En försenad faktura från en elektriker. En elektriker vi anställt för att installera en spis som inte behövde installering enligt vitvarornas bundsförvant Elgiganten.
Sara höll räkningen framför sig och jag såg hur hennes bruna ögon ändrade nyans till svart. Hade fakturan inte kunnat komma en annan vecka? En vecka där vi inte just lagt ut 26 000 kronor på vitvaror? Nej, herr Elektriker ville ha sina pengar nu. Jag lovar att vitvarorna hade mutat honom. Bett honom avvakta så de kunde göra en gemensam attack. En sista stöt med dolken. Elektrikern Brutus. Varför har du förrått oss?
Vi fick omgruppera oss, lära oss av våra tidigare strider. Sara kom på att vi gömde ett ess i rockärmen som vi gömt såpass bra att vi nästan glömt bort det. Saras hundratals timmar i telefon med Elgiganten hade vunnit oss en trumf. Bland de många mailen fanns det ett där de lovade att betala fakturan för elektrikern. Så vi tog Klimpen (vår lilla guldiga Mazda) till skurkens fästning.
Elgiganten Mega Store.
Och vi infiltrerade oss, trevliga och vid gott mod. Lugna och sansade så frågade vi snällt om hjälp, en försäljare med ”ny på jobbet”-skylt mötte oss med ett leende.
”Så vad kan jag hjälpa till med? Är det något särskilt ni letar efter?”
Jag och Sara log och gav varandra en nickning.
BAM!
Fakturan från elektrikern, mailkonversationerna, dokumentation från hundra mail och tusentals telefonsamtal. Allt skriftligt, Sara hade förberett sig hela livet för att kunna krossa dessa teknik-jättar.
Den unga försäljaren tittade trött på högen. Sneglade på sin ”ny på jobbet”-skylt. Nickade med en suck och skrev ett kvitto på återköp som täckte hela fakturan från elektrikern.
Vi hade slagit ut vitvarornas bakhåll. De var tillintetgjorda. Losers.
När vi kom hem igen hade vi eld i stegen och krigsgnistan i bröstet. Vi ringde Vattenfall samma stund vi kom innanför dörren.
”Hörrni, det här strömavbrottet som pajade vår kyl och all mat vi hade i det, vad tänkte ni göra åt det?”
”Eh, få se nu… Har ni gjort en skadeanmälan?”
”Men snälla, det gör vi i sömnen numera, SHOW US THE MONEY!”
”Eh.. Låt mig återkomma?”
Det var inte riktigt så samtalet gick till men fan, de som vinner kriget skriver historien. Efter en timme kom mailet där de bekräftade att de stod för hela kostnaden av kylskåpet.
Vi firade med skumpa.
Dagen efter kom leveransen av den nya tvätt och tork-pelaren. Det var en viss sorg att se vårt gamla landmärke rullas ut, hur originalpelaren bars ut på pirra – mot historien.
Men de kom snart med vårt nya landmärke, en pelare som inte tvättar kläderna i blod – eller ja, mögel. En ny pelare, ett nytt landmärke, ett modernt lutande torn.
Vi hade förlorat mycket längs vägen, striderna hade slagit hårt mot vårt psyke och vår ekonomi, men när vi hade gjort den första tvätten i den nya maskinen, när vi tog ut kläderna och sög in doften så luktade det inte längre blod.
Det luktade framtid.
https://youtu.be/zC30BYR3CUk?t=46
———————
Hej allesammans, tack för att ni läser.
Jag har startat en Patreon, stöd gärna mig och mitt skrivande där!
Länken dit:
https://www.patreon.com/axelahl
Om man inte vill signa upp sig för någonting så blir jag glad för allra minsta bidrag.
Swish: 0733422660.
Om ni inte har råd så kommer jag såklart fortsätta posta offentliga texter här – helt gratis! Gladast för allt är jag om ni läser! ❤
Axel Ahl 