Vi är här igen. Denna månad har nog aldrig varit så tydlig, grönskan och värmen. Juni förvandlar oss, förvandlar mig. I juni lever drömmen kvar om ett land i norden som har något annat.
Jag både avskyr och älskar det, som ”radikal vänster” i ungdomen så avskydde jag allt som hade att göra med nationalism, gör fortfarande det. Vi måste våga leva gränslöst och världen med. Jag är världsmedborgare före någonting annat. Eller ja, jag är också Dalmas före någonting annat.
Dalarna är speciellt på det viset, det är som att hela landskapet har tagit sitt ansvar som flaggbärare. Folkdräkter, spelmän, naturen, Siljan – Mashavet som vi kallar det. På skämt. Men ändå inte på skämt. Vi älskar fan att kalla det Mashavet. Dalarna föder en egen typ av nationalism. Kanske gör andra regioner också det men jag har aldrig hört någon säga att de kommer från Gästrikland. De kommer från Gävle, Sandviken, Hofors och så vidare.
Folk från Dalarna kommer från Dalarna. Inte från Leksand, Rättvik, Hedemora eller andra ”orter”. Det berättar man bara inom Dalarna, men från dagen du sätter din fot utanför landskapsgränsen så är du Dalmas eller Kulla med hela svenska folket. Vi rör oss som en enhet.
Jag är inte bättre själv, jag åker alltid hem till Dalarna. Fast jag inte bott där på snart sju år. Men jag åker hem. Dalarna välkomnar alltid bygdens söner och döttrar hem igen. Vad är det det handlar om egentligen? Någon form av stolthet som kommer med uppväxten? För vi är stolta.
Min mor, som är uppvuxen i Gävle har alltid avskytt hur stolta Dalfolket är. Hennes praktexempel:
Person som inte är från dalarna: Jag var på resa för några veckor sedan. Såg den OTROLIGA Golden Gate bron. Den var helt fantastisk, vilken ingenjörskonst!
Person från Dalarna: Golden Gate Bron?
Person som inte är från dalarna: Ja! Den där röda fantastiska bron man sett på filmer från USA.
Person från Dalarna: Ja, va dä nå å se då? Va äre fö fel på fundamente’ Leksandsbron då?
Inte en SEKUNDS tvekan. Fan, kom inte här och tro något. Har någon gjort något så har Dalarna redan gjort det bättre. Och har de inte det så är det för att det inte är något att ha. Sådana är vi Dalfolk.
Jag ser verkligen all problematik i detta beteende. Det gör jag. Men jag kan inte riktigt hjälpa att det ibland händer mig med.
När våren lämnar oss och sommaren tar dess plats så får jag alltid hemlängtan. När de första regnen träffar dammet i asfalten och doften tar en tillbaka till sommarlovsnätter där man inte minns att det blev mörkt. Kyrkallén hemma, där björkarna som står på rad bär tunga löv i djup djup grön färg. Grönskan är alltid slående om somrarna. Även här i Stockholm. Det grönt. Fantastiskt grönt. Men jag vet att hemma i Dalarna väntar den verkliga grönskan. Alltså hemma i Dalarna är det grönt! FANTASTISKT grönt. Alltså inte Stockholmsgrönt, utan Dalagrönt.
Och dofterna, de är så rika hemma. Hägg, Syrén, liljekonvalj, ja jag vet att de dofterna finns överallt men de slår så mycket hårdare hemma. Folk pratar alltid om doften av havet. Jag pratar om doften av Dalarna. För den finns, och jag saknar den något enormt.
Det kanske är för att jag inte fått åka hem till Dalarna i år. Reserestriktionerna har inte tillåtit det och folk som bor i Stockholm har inte varit jättepopulära på landsbygden heller för den delen.
Men de har lättat på reserestriktionerna nu. Vi alla som är på villovägar ska få åka hem om vi vill.
Så när Juni kommer, och slår oss svenskar i ansiktet med sin storhet, med sin grönska och värme så påminner den oss om varför vi år efter år fortsätter säga att det finns inget som svensk sommar. Vi säger det, och vi menar det.
Midsommar står runt knuten och jag ska få åka hem. Det blir ingen typisk midsommar i Leksand, ingen resning i Gropen. Det känns sorgligt då jag missade det förra året, första året i livet jag inte firat midsommar hemma i Dalarna. Istället var jag i Paris och längtade hem. Men i år får jag åtminstone komma hem. Hem till Dalarnas blå berg, hem till vänner och familj, hem till grönskan och Mashavet.
Dalarna är mitt facit. Det finns INGET bättre än svensk sommar.
”Kurbitsmålaren – Minns du byn, där vägen slutar? Gamla gråa härbresknutar, nötta näversulors tramp i magert land? Minns du mor vi spiselhällen? Drängarna i sommarkvällen, som gå tigande i vädd och käringtand?
Minns du barken, svart i kosten? Minns du marken, järnnatssfrosten? Yxans skaft, som du slipat med din hand?”
Mats – Det luktar sälg.”
–
Ur ”Himlaspelet” av Rune Lindström 1941.
https://www.youtube.com/watch?v=5w40iTNmcbU
———————
Hej allesammans, tack för att ni läser.
Jag har startat en Patreon, stöd gärna mig och mitt skrivande där!
Länken dit:
https://www.patreon.com/axelahl
Om man inte vill signa upp sig för någonting så blir jag glad för allra minsta bidrag.
Swish: 0733422660.
Om ni inte har råd så kommer jag såklart fortsätta posta offentliga texter här – helt gratis! Gladast för allt är jag om ni läser! ❤
Axel Ahl 