Balkongodlingen.

Jag och Sara har ambitioner. Inte bara i yrket, inte bara i moral… I år började vi förverkligandet av en annan enorm ambition.

Ambitionen om en Balkongodling. Jag och Sara och vad som verkar vara varannan balkong i hela landet. Det är uppenbarligen inget unikt som händer här, vi spenderar vintrarna med att titta på mysiga tv-program på SVT som indoktrinerar oss med idéen om att renovera ett torp och odla egna grödor. Vi sväljer det, med hull och hår. Vi tar till och med en portion till när vi börjar leta gamla säsonger eller brittiska versioner med samma koncept. Par köper renoveringsobjekt med otrolig utsikt, de snickrar, odlar och målar i två avsnitt och sen får de avnjuta resultaten i resten av deras liv. Potentiellt kommer en säsong till där de kommer på att det vore gött med en båt som ligger nere i bryggan, så då kan de renovera en båt från skroten som blir det allra vackraste som någonsin mött vattenytan. Sen nästa år är det gästrum, och sen är det höloftet och så vidare och så vidare.

Det är kanske en trött programidé. Men jag älskar skiten. Jag vill ha det. Jag vill ha mitt torp!
Men med en corona-vår så känns torpet långt bort, istället fick vi en otrolig massa tid hemma. Så jag la trall, som jag skrivit om tidigare, jag började helt enkelt bona om balkongen.

Ett par vänner som också drömmer om torp och om odling och om båt och om gästrum och om höloft och så vidare och så vidare ringer oss plötsligt en dag.

”Vi ska åka och köpa tomatplantor! Ekologiska plantor som är odlade lokalt, man kan köpa dem för knappt några pengar alls och sen får man smaska på världens godaste tomater hela sommaren! Vill ni inte hänga med?”

Hur kan man säga nej? Vi åkte med, köpte två plantor, en rysk busktomat och en svensk söt tomat som vunnit priser världen över för dess enorma sötma.
”Jippie!” tänker vi som såklart vill gå runt och smaska på världens sötaste tomater hela sommaren. Ekologiskt odlade på vår balkong? Hur drömmigt är inte det?

Inte särskilt drömmigt alls visade det sig. Det tog nämligen bara ett dygn innan våren gjorde en helvändning och slutade med försommarvärmen och gick tillbaka till grå och snorkall. Tomatplantorna, som var bara barnet ännu fick stå på köksbordet tills värmen skulle komma tillbaka. Vi upptäckte hur enormt törstiga de var. Vi behövde vattna dem både en, två, ja, tre gånger om dagen. De drack och drack och drack. De växte sig höga och vi fick plantera om dem i större krukor.

Ungefär vid omplanteringen anade vi att det inte skulle bli så ljuvligt som vi tänkt. Plantorna hade växt sig så höga att vi inte kunde se ut genom fönstret, vi kunde inte sitta vid middagsbordet för de tog sådan plats. Så vi ställde ner dom på golvet bredvid. Genast blev de deppiga. De såg ut att ligga för döden. Vi fortsatte vattna dem, men de ville inte resa sig igen.

Vi hörde av oss till våra vänner som också drömmer om torp och om odling och om båt och om gästrum och om höloft och så vidare och så vidare.

”Dör de? Va? Våra mår ju alldeles underbart, de står så stadigt här hos oss, vi börjar se frukter redan. Ja. De växer så det knakar. Ni kanske borde ta ut dom på balkongen? Solen börjar ändå bli varm nu dagtid. Men kom ihåg att ta in dem över natten, det får inte vara under tio grader för dem. Nä då dör dem.”

Vi såg på våra två tomatplantor och de såg redan ut att vara halvvägs genom pärleporten. Men vi skulle försöka rädda dem.

Så började en månad av ryggdödande lyft och konkande. Eftersom de nästan nådde taket  så fick jag bära dem max en decimeter ovanför backen när jag flyttade dem. Samtidigt som Sara fick dansa omkring stjälkarna för att de inte skulle rasa ner och brytas av. Vi hittade en plats på balkongen där de kunde luta sig mot väggarna för stabilitet. Det visade sig snart dock att då fick de inte sol, skuggan från balkongen över skymde dem. Så de blev ännu hängigare. Jag bar fram dem en bit. Då blåste de omkull.

Såhär fortgick denna månad. Sen kom värmen igen, och vi lät dem stå kvar ute, fastknutna i toppen till balkongen ovanför. Det var ett tips från våra vänner som också drömmer om torp och om odling och om båt och om gästrum och om höloft och så vidare och så vidare. Där står de nu, i söderläge och trivs inte överhuvudtaget. De ser så deppiga ut de kan göra utan att vara döda. Bladen är gulnade och fulla av hål efter bladlöss-attacken för någon vecka sedan.

Jag och Sara vi är… Vad ska man säga? Besvikna. De här, växterna, de… Kräver så mycket mer av oss än två avsnitt? Vi trodde att vi skulle få njuta hela sommaren? Att vi kunde gå och smaska på dessa supertomater? Vi har fått smaka några stycken, det har vi… Och ja… De var väl goda? Men var de ryggskott och frustrationsdepressions goda? Nja.

Jag säger såhär:

Skit på er SVT som visar en helt jävla frånvänd bild av vad det är att ha ett torp och en odling och en båt och ett gästrum och ett höloft och så vidare och så vidare.

Men sluta för guds skull inte sända skiten för jag vill jättegärna ha en till säsong av Kalle och Britas ”Hjälp, vi har köpt en bondgård” i höst. Så jag kan fortsätta att drömma om mitt torp och om min odling och min båt och om mitt gästrum och om mitt höloft och så vidare och så vidare.
För det kommer säkert vara annorlunda då. När man verkligen lever drömmen.

Tack på förhand.


https://www.youtube.com/watch?v=mbIz0tzWaDQ

——————————–

Patreon: http://www.patreon.com/axelahl

Swish: 0733422660

Tack för att ni läser! ❤