Vi ska ut och resa i höst. Bila till Prag, från Prag till södra Frankrike, sen tillbaka upp mot Sverige.
Det är ingen semester, vi skapar vår nästa föreställning på resande fot. Förhoppningsvis. Om vi får resa hur vi vill, trots vår svenska nationalitet.
Vi åker fyra vänner, fyra kollegor, två par. Stannar två veckor på varje ställe. Jobbar om dagarna och försöker njuta av städerna om kvällarna. Vi fick då den briljanta idén att vi borde ta med cyklar i turnébilen. Så vi kan njuta av städerna utan bil, så vi får möta Prag och Toulouse på gatan. I solnedgångar och i stjärnklara nätter. Det var planen. Är fortfarande det.
Men, och det finns ett litet men. Det andra paret vi reser med har supercyklar. Snabba racers som svävar fram över gatorna, sicksackande mellan hinder och människor. Jag och Sara har bara varsin gammal Crescent. Missförstå mig rätt, de är grymma cyklar, vrålsnygga. Men om du ska mer än tvåhundra meter så är de mest tunga och otympliga. Både jag och Sara har förstått att vi lär uppdatera tvåhjulingarna om vi ska ha en chans att hänga med i solnedgångarna och de stjärnklara nätterna.
Så de senaste veckorna har vi gått på cykelloppisar ute i förorterna. Tittat på cyklar som är lika snygga som de vi har men också lika otympliga. Tillslut frågade vi en vän som bott i Köpenhamn (således cykelexpert, det säger sig självt) om råd och han länkade bra hemsidor och blocket-annonser på bättre cyklar i den prisklass vi bett om. Så vi släppte loppisarna och hängav oss åt internet. Det tog inte alltför lång tid innan en charmig hoj fångade mitt intresse.
En Peugeot från 80-talet med lädersadel. Svart, fräsch och med de tunnaste däck jag sett på en cykel. Den var perfekt. Misstänkte jag, jag vet ju ingenting om cyklar egentligen. Men vår vän som bott i Köpenhamn gav tummen upp och därmed VISSTE jag att den jäveln skulle bli min. Jag letade efter bilnycklarna redo att ta en kvällstur mot Söder och hämta upp den, men först då såg jag var den befann sig. Var den egentligen befann sig.
I Boden. Inte på Söder där jag tänkte att de flesta retro-racer-cyklarna skulle finnas utan mitt i den Norrbottniska skogen. Alltså verkligen mitt i skogen, jag googlade till och med adressen i google earth och det var en stuga mitt i, ja ni gissade rätt, skogen. Där väntade den på mig. Peugeoten.
Oavsett avståndet så hörde jag av mig till försäljaren som sa att han skickat med bussgods förr och att det inte varit något problem, han var även så generös att han bjussa på frakten. De är så trevliga di där Norrbottningarna. Så jag kämpade lite med mitt eget tålamod men idag så kom den äntligen. Det tog inte mer än någon vecka men det kändes längre, som att vänta på tåget i februari ungefär. Två minuter känns orimligt länge när det är snorkallt och snöar horisontellt.
Tänk då en dryg vecka när man väntar på en retro racer. Outhärdligt.
Men idag fick jag då som sagt hämta den på bussgods i Västberga.
Jag kände mig som sju år gammal när jag skruvade ihop den här hemma i vardagsrummet. Den var finare än på annonsen. Och med vita bokstäver stod det ”made in france” på ramen och bredvid en liten liten tricolor. Jag var såld långt innan jag provkört den.
Så när kvällen kom och solen sakta började sänka sig bland träden så kunde jag inte hålla mig längre. Jag satte i hörlurarna och började trampa iväg. Den här cykeln, den är något annat. Den svävar fram, jag kunde sicksacka mig fram och solnedgången mötte mig när jag ljudlöst svepte fram mot en sjö i närheten. Jag hann se att svanarna tittade upp bland näckrosorna men sen var jag redan långt förbi. Den här hastigheten, är den laglig? Jag vet inte.
Jag vet bara att jag och min Peugeot har hittat något ingen av oss känt förut.
Och hela Europa väntar på oss.
https://www.youtube.com/watch?v=lXgkuM2NhYI
___________________________________
Patreon: http://www.patreon.com/axelahl
Swish: 0733422660
Tack för att ni läser! ❤
Axel Ahl 