Hösten gör sig påmind…
Hösten börjar göra sig påmind. Den är absolut inte här ännu, verkligen inte. Vi ”njuter” just nu av en av de mest svenska somrarna vi haft tror jag. Det regnar ena sekunden, sen bränner solen i en kvart innan ösregnet kommer tillbaka och svalkar asfalten igen.
Just nu uppträder vi ute om dagarna, det gör att vi får en ganska problematisk relation till vädret. Det fungerar nämligen inte att uppträda i regn. Risken med cirkus blir helt enkelt för stor.
Så vi värmer upp med blickarna mot skyn, den stundtals blåa, stundtals kolsvarta. De metrologiska-apparna lyser med sin okunskap, de visar en klarblå himmel medan vi gömmer oss under taken när regnet öser ner.
Men nog om den svenska sommaren, hösten börjar faktiskt göra sig påmind. Den gör det på fler sätt, genom kalendern när den berättar att skolorna börjar snart. Den gör det med solnedgången när den kommer allt tidigare. Den gör det med nätterna som täcks av ett annat mörker. Ett mörker som påminner om novemberkvällar och novembermornar.
Så gör hösten sig påmind och jag hör den.
Den skriker att den närmar sig medan vi planerar den sista veckan av ledighet innan en intensiv höstsäsong. Men hösten har missat en sak. Den vet inte om att jag planerar att fly den. Du blöta, kalla, blåsiga och gråa höst, jag kommer inte vara här när du gör entré. Jag ska för första gången fly dig. Men jag lovar att tänka på dig när jag sitter i Prags sensommarsol och tar en öl. Jag ska berömma dina färgade träd från ett annat land. Jag ska hånle åt ditt försök att snärja mig kvar i blasket. Och när du väl börjar sträcka dig mot Prag så kommer jag inte vara kvar, jag kommer vara på vägarna söderut. I år kommer du inte ikapp mig.
När folkvimlet springer mot bussen i ditt regn så kommer jag cykla med solkyssta axlar i södra Frankrike. När din storhetstid i Oktober äter upp Sverige så kommer jag se dig, veta att du stormar mer kraftfullt än någonsin, men jag kommer inte att drabbas. Jag kommer skåla för dig på en uteservering i Toulouse. Jag kommer vakna av att solen smeker mina ögonlock genom spretiga persienner. Ditt mörker ligger kvar hemma, men där jag är regerar fortfarande dagen. Inte den långa natt du kommer med.
Jag vet att du får mig så småningom. Jag vet att när jag kommer hem så är ditt avtryck tydligt. Kanske har du släppt in vintern tidigt, kanske fryser det på om nätterna och gruset ligger redan på vägarna. Då ska jag veta att du var här. Att du bredde ut dig över staden, över landet. Att träden dog för dig och att löven inte kommer åter förrän i april. Ett annat år så kanske jag hade dött med dem, inte kommit åter förrän april. Men i år så flyr jag, lever någon annanstans under dina månader.
Jag hoppas du ska sakna mig.
https://www.youtube.com/watch?v=CWB5reLHnvM
___________________________________
Patreon: http://www.patreon.com/axelahl
Swish: 0733422660
Tack för att ni läser! ❤
Axel Ahl 