När jag var yngre levde jag med en rebell inom mig. Rebellen var inte riktad mot mina föräldrar, utan snarare mot alla, mot allt. Jag försökte ifrågasätta allt, politiken, normer och mig själv. Det enda rimliga var alltså att bli punkare.
Så det blev jag, en trettonåring med tre tuppkammar, ni läste rätt. Tre. Samtidigt. En på högra sidan av hjässan, en i mitten och en till vänster. Till hårvax använde jag tapetklister. Hemgjort givetvis, gammalt punkar-husmorstips. Vatten, socker, potatismjöl. Tuppkammarna blev så hårda att de kunde brytas av. Jag tog en gammal skinnpaj jag fått av en familjevän och tog vit målarfärg, målade bandloggor på ärmarna. Över ryggen skrev jag ”SLAKTAVFALL” med stora bokstäver.
Jeansen klippte jag av vid knäna, men bara på framsidan. Över baksidan på vaderna hängde alltså tyg kvar, där fäste jag tygmärken från fler band. Misfits och Asta Kask om jag inte missminner mig.
Den stora sorg jag hade som punkare var min avsaknad av piercings. Min mor njöt såklart inte av hur jag gick klädd, men piercings, där drog hon gränsen. Jag tittade på den, gränsen alltså. Sen pekade jag finger åt den. Jag skulle fan övertyga henne om att jag skulle ha piercing.
Jag visade bilder, pratade om vänner som fick för sina föräldrar, bla bla bla.
Jag vann inte en cm i den kampen. Läget förblev oförändrat. Jag fick ha mina tuppkammar, min skinnpaj, mina trasiga jeans, men gjorde jag hål i kroppen. Då fanns ingen nåd kvar.
Jag valde att långsamt vänja henne vid bilden av mig med fakepiercings, töjde en järnring jag snott från slöjden, satte den i örat i en vecka. Varje gång mor såg den fnös hon högt och bad mig ta ut ”fanskapet.” Då reste jag mina kammar, och satte den i näsan istället.
”Septum”, som piercing i näsan kallas, var nämligen drömmen. Jag började bära ringen där stundvis först. Hon gick och drog loss den första veckan. Men efter en vecka eller två slutade hon. Hon blängde på den emellanåt, och jag log stort tillbaka.
”Varför tar du inte ut den där fula ringen?” brukade hon fråga.
”För att du inte ska veta när jag piercar mig på riktigt” brukade jag svara.
Vilken satans snorunge alltså. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt till alla, men framförallt min mor, som behövde tampas med mig under den här perioden i mitt liv.
Men jag behövde den tiden. Jag behövde somna till Asta Kasks skrik om kvällarna och jag behövde gå till skolan med KSMB på mp3:en. Punken, den riktade min ilska och frustration. Och jag behövde verkligen det.
En dag på väg hem från skolan så mötte jag min närmsta vän genom barndomen, hon hade givetvis många piercings, två i läppen, ännu fler i öronen, ögonbrynet och givetvis, näsan.
Hon var på väg till en tjej hon dejtade under den tiden, frågade om jag ville hänga med på en kaffe. Jag följde glatt med. Vi gick till ett hus i centrala Leksand som gömde sig bakom höga syrener. Det var ett hus jag skulle spottat mot i punkens anda, det var stort, vitt och såg ut att tillhöra så kallade ”borgarsvin”. Men min vän gick avslappnat fram och knackade på dörren.
Jag hade förväntat mig någon som skulle titta snett på mig på gatan, kanske någon av dem som ringt min mor och klagat på hur jag gick klädd. Istället öppnade en tjej med helt svarta kläder, nitar, otroligt stark eyeliner och fler piercings än jag kunde räkna. Piercings på armarna, i ansiktet, i nacken och på händerna. Min vän sträckte på sig lite extra, gick fram och började hångla med henne. Jag stod bredvid och sparkade i gruset. När de hade lugnat sig lite så vände de sig båda mot mig.
”Det här är Axel.” sa min käre vän.
”Axel har inga piercings?” sa hon med ett brett leende.
Självklart var denna tjej en aspirerande piercare. Hon letade alla tillfällen hon kunde att sätta nålen i någon. Och även om jag kanske tvekade på hennes kunskaper så kunde jag inte låta bli att ta den här chansen.
Så kom det sig alltså att jag låg på rygg i hennes säng medan hon desinfekterade sina nålar, förberedde min framtida piercing. Min vän satt och skrattade och spekulerade kring min mors reaktion. Jag var tyst. Otroligt obekväm och helt plötsligt ifrågasatte jag om jag egentligen någonsin velat ha den här piercingen. Men jag låg redan där jag låg, hon hade redan satt fast tången, och ja, det fanns helt enkelt inte så mycket att göra.
Hon stack igenom nålen, satte i ringen och min käre vän skrattade oavbrutet. När det var gjort så skrattade jag också. Jag hade den där ringen på riktigt nu!
Men inget varar för evigt. Den vart sne, gjorde vrålont och jag tog ut den när min vän några dagar senare konstaterade att mor säkert skulle dra loss den som hon gjort tidigare med min fake ring. Den tanken var så skrämmande att jag gav upp idéen om piercings överhuvudtaget.
Jag vet inte om min mor någonsin fick veta att jag inte bara pekade finger mot den där gränsen hon drog. Utan att jag också hoppade över den och pekade finger när jag sprang bort från den.
Förlåt mor för det. Men jag hade en annan nationalsång då. Andra röster som sjöng i brösten.
”JAG MOT ALLA, JAG MOT ALLT”
https://www.youtube.com/watch?v=gUm3NpEMPPs
___________________________________
Patreon: http://www.patreon.com/axelahl
Swish: 0733422660
Tack för att ni läser! ❤
Axel Ahl 