Besten

Den här försommaren har ändå varit något utöver det vanliga. Om jag någonsin fyller 70 år så lär jag påminna alla om denna vår.
”Maj 2018…! Då var det varmt på riktigt.”
Sen hytter jag med fingret mot den yngre generation som svettas i blott 22 grader.
Det har varit härligt i år, jag och Sara har tagit varje chans vi fått till att lägga oss på balkongen. Svettandes på filtar har vi försökt att slå förra sommarens bränna. Jag har lyckats tror jag…!

Vi har skapat oss en utopi på vår balkong i söderläge, en oas med svenska jordgubbar, kärleksfulla leenden och utdragna frukostar i solen. Det skulle vara den bästa försommaren i våra liv, om det inte vore för grannens kattjävel.

En röd demon mer lik en tjock räv med rabies än en katt. Han fanns inte här förra sommaren, varför kom han i år? Var kom han ifrån? Varför har granntanten släppt ut honom överhuvudtaget?
Förlåt, jag vet att det känns konstigt att förbanna sig över ett djur men den jäveln vet vad han gör.
Han väser och smiter ur granntantens händer och sedan lägger han sig hånfullt på gräsmattan och stirrar på oss. Och sen kommer dem. Skriken. Granntantens lockrop.

”PUTA PUTA PUTA PUTA PUTA!” skriken tränger igenom allt.
”PUTA PUTA PUTA PUTA PUTA!” solen går i moln.
”PUTA PUTA PUTA PUTA PUTA!” jordgubbarna förmultnar.
”PUTA PUTA PUTA PUTA PUTA!” kattjäveln njuter men vägrar gå in och därmed fortsätter skriken.

Vårt paradis krackelerar. Den frid vi kände sekunden tidigare är borta. Jag försöker resa mig men hennes skrik har satt spår på trumhinnan, balansen är inte som förr. Jag stapplar in i sovrummet och letar efter något att lägga över huvudet. Något som ska blockera ljudvågorna, men inget hjälper. Och han ligger bara där i solen, sträcker ut sig och visar sitt nöje och vet att vi inte kan göra detsamma.

Så går våren, och vi blir långsamt brunare av solen och långsamt rödare av ilska. Men tillslut så blir även skriken en vardag. Vi hör dem men tillkännager dem alltmer sällan. Ibland så ger vi bara en blick till varandra när skriken kommer. Och kattjäveln ligger kvar på gräsmattan och hånar oss. Jag vet att den vet. Jag vet att han väntar på vårt sammanbrott.

I början av juni åker jag och Sara på en kort sommarturné, det är bara några veckor och försommaren ter sig som över. Vi har tjocktröjor och det blåser förfärligt kallt. Sverige, ditt svek är ständigt. Din sommar lika så.
När det väl är dags att åka hem till Stockholm så lurar värmen igen, den kommer i små vindbyar, smeker oss en sekund innan den försvinner igen. Det går inte att greppa den men jag vet att den är därute. Vi kommer hem sent och mörkret har hunnit lagt sig runt villaområdet. Trött stapplar jag till sovrummet och öppnar balkongdörren i hopp om att fånga en varm vindby innan jag slocknar för natten. Men ingen vindby med värme möter mig…
Jag skymtar däremot en röd katt i buskarna  på andra sidan gräsmattan, ser ett par lysande ögon. Världen saktar plötsligt ner, det är som att jag kan höra mina hjärtslag och sen hör jag hur grannens balkongdörr öppnas. Nej. Foppatofflor som hasas på. Nej. Steg ut på balkongen. Nej. En hals som harklas. Nej.

Den kattjäveln vet att han har vunnit.