Fegisen

Jag kommer alltid att minnas min första bil. Det låter som om det var evigheter sedan jag köpte den men egentligen har det bara gått ett år.

Förra året hade jag vad man kan kalla ett segertåg i flest vuxenpoäng. Jag blev sambo, startade enskild firma, började intressera mig för inredning, fascinerades av finporslinet jag ärvt, kom till insikt om att single malt tamefan är det enda man kan kalla whiskey OCH köpte min första bil. Det är ändå en ambitiös klättring på ”vuxenlivets” stege.

Bilen var en blå och skruttig Toyota Corolla modell; välanvänd. Den hade rost som klättrade i lacken, repor från tidigare slag på vägarna och ett låssystem som verkade ytterst suspekt. Vi köpte den av ett par vänner för ynka 7000 kr och trots det otroligt schyssta priset så såg de ut att skämmas när de visade hur vi skulle gå till väga när man låste den stackars bilen.  Öppna bakdörren, öppna förardörren, klicka ner låset på förardörren, slå igen dörren, låset går upp, sträck in armen från baksätet tryck ner låset igen, sen är det bara att stänga dörren till baksätet och lika snabbt som någon med talfel kan säga hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer så är bilen låst och du kan gå hem och sova utan att vara orolig för bilstöld.

Vi älskade den.

Bilens  identitet blev ännu tydligare med dens namn. Den rostiga regplåten löd FGC och därmed var bilen namngiven Fegisen.

Fegisen var trofast och konfliktfri, drog knappt bensin överhuvudtaget och rullade stadigt om än inte särskilt snabbt. Vi kunde köra hem till Dalarna över helgen och ta bilen runt i alla byarna och sedan köra hem till Stockholm på samma tank. Fan Fegisen var underbar. Och tyvärr kortlivad i vår ägo.

Vi rullade vår kära Fegis i ett par månader innan jag vred om nycklarna i tändstiftet för sista gången. Det stillsamma brummandet från den veka motorn och det subtila darrandet av ratten i mina händer vaknade till liv. Bekant. Vänligt. Tryggt.

Fegisen, Sara och jag rullade tillsammans ut från parkeringen. Sara fipplade med telefonen, kopplade in ljudkabeln. Solen i ögonen, fällde ner skärmarna för att se bättre.
”Nu.” säger Sara och klickar play.  Jag stannar i korsningen, tittar åt båda hållen, tomt, lägger i ettan. Gasar.

Så kom det sig att den där bussen gömde sig bakom solskärmen, så kom det sig att jag krockade bilen samtidigt som afrikanska körer vrålade ”Circle of life” ur högtalarna. Jag och Sara överröstade dem nästan, vi skrek också allt vad vi kunde, jag väjde så gott det gick, körde över en vägskylt och hamnade i mötande körfält. Allt stannade. Fegisen var tyst. Livlös.

30 000 kr skulle det kosta att laga Fegisen. Det är inte mycket pengar för en fallen kamrats liv men vi hade dem inte. Så han gick vidare till en skrot utanför Södertälje. Det var en deppig tid men som med allt annat måste livet fortsätta…
Vi åker nu pendeltåg varje morgon, trånga tåg som sällan lyckas komma i tid, oftast är AC:n trasig och vi får klibbas mot de andra passagerarna. SL, satans svar på färdmedel. Det finns inget jag fantiserar om så ofta på pendeln som på Fegisen, den där rostiga lacken, den fruktansvärt dåliga accelerationen, det bekväma darrandet i ratten, en vän som hjälpte en bort från den instängda stanken på pendeltågen. Fegisen hade en förmåga att få mig att känna att allt var möjligt. Alla vägar var våra att köra på.
Fegisen gjorde mig modig.