Sömnlöshet.

Det fanns en tid då sömn var okomplicerat. Vaknade jag på natten som barn så brukade jag smyga till mors rum och krypa ner i hennes säng. Det var ett säkert kort om man inte ville ligga sömnlös, tryggt och alltid välkomnande. Okomplicerat.

När jag blev lite äldre och gick i mellanstadiet så delade jag och min bror rum. Vi hade varsin bokhylla som skulle agera vägg, en bildlig lösning då vi ändå hörde varje ljud den andre gjorde. Vi brukade prata ibland innan vi somnade, men oftast så läste jag och han lyssnade på sin bärbara cd-spelare. Minns skivornas rispande ljud när de stannade efter sista spåret. Det fungerade bra, tills vi fick varsin stereo i julklapp, varsin stereo som vi båda strategiskt placerade i respektive bokhylla. Det var då det började; kriget. Sömnkriget.
Min brors romans med klassisk musik passade fruktansvärt dåligt med min förälskelse av amerikansk punkrock. Varje kväll så uppstod hetsiga diskussioner där vi båda förkastade varandras val av musik att somna till. Han ville lyssna på Mozart och jag på Linkin Park. Nu i efterhand så inser jag hur lite man kanske kan sätta emot Mozarts storhet i just denna kamp men jag ville bestämt somna till ”Crawling” så pojkrummet förblev ett slagfält. Sömnens korståg, Erik med Amadeus symfonier som svärd och jag med Chesters skrik som sköld. Det pågick i år.
Komplicerat.

I början av sjätteklass så flyttade vi till en större lägenhet. Jag och min bror fick varsitt rum, sömnkriget las ner och fred blev utropat hos familjen Ahl.Jag upptäckte Thåströms storhet och varje kväll så somnade jag till ”Kort biografi med litet testamente”.Plötsligt ändrades fokuset från att somna på kvällen till att vakna på morgonen. Det var omöjligt. Jag kunde inte öppna ögonen, drömmarna slet mig tillbaka, ögonlocken klarade inte av att bära vikten av ögonfransarna. Varje morgon var det omöjligt att hitta en anledning att kliva upp. Lagom till högstadiet så försov jag mig nästan dagligen. Att vakna var en kamp i viljestyrka jag förlorade nästintill varje morgon.
Komplicerat.

I gymnasiet förändras som bekant det mesta. Jag flyttade in i ett kollektiv som låg i Alby, en betonghård kontrast från den landsbygdsidyll jag vuxit upp i. Det första året var sömnen direkt beroende av nattens omständigheter. Ofta small det utanför fönstren, höga smällar i natten. Då satt vi sömnlösa i köket – två dalmasar och en norrman, ovetandes om det var barns bus med fyrverkerier eller barns krig med vapen. Varje morgon klev vi dock målmedvetet upp och gick till träningen. Men när även smällarna blev vardag skapades andra nattliga demoner. Ångest, min egen likväl som andras var plötsligt monstret under sängen. Tankar som var svåra att hitta på dagen var oundvikliga på natten och sömnen fanns ingenstans att hitta, jag var vilsen på nätterna och jag gjorde allt för att hitta hem innan mornarna.
Komplicerat.

Idag är allt annorlunda. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det platsen i livet? Tryggheten i mig själv eller kärleken till Henne. Vetskapen om att morgondagen kommer vara lika god som idag. Lugn.
När de senare kvällstimmarna närmar sig så blir mina gäspningar mer frekventa. Ögonen är plötsligt mer bekväma om jag ständigt kisar. Jag är ovan,  vid tiotiden börjar jag blinka bort de torra ögonen, försöker att inte somna i fåtöljen som en vidrig nidbild av vad en man är. Duschar kallt och borstar tänderna, kryper ner i sängen, ligger mot väggen så den kalla betongen kan svalka mig. Saras andetag i nacken, lövens sång i vinden utanför. Att sova är lätt.
Okomplicerat.