Sommarnatt.

Vi möttes upp på söder. De var båda försenade, jag hade stått och väntat i Björns Trädgård en timme och de som sålde ur fickan cirkulerade mig som gamar. När mina vänner äntligen dök upp så omfamnade vi varandra, kysste varandras kinder, skrattade, svettades i kvällssolen. Gamarna backade.

Vi spenderade kvällen på en uteservering, pratade om glädje, stress, kärlek och allt annat livet består av. Det känns alltid som en evighet mellan sådana kvällar. Kvällar utan en enda svacka. Det bara fortsätter, det där trevliga. En ständig ström av värme. Vi sitter där i flera timmar och skrattar och klockan slår sent och morgondagen gör sig påmind. Så vi går skilda vägar, de båda norrut och jag söderut.

Sverige är sig inte likt, det är otroliga 21 grader och solen har hunnit gå ner. De där tropiska nätterna man så sällan stöter på är numera vardag. Det är så underbart och skrämmande att man inte vågar tänka på vad det kan bero på.
Jag vandrar lugnt från Medis, trots att solen är nere så är himlen ljus och sjunger om solens återvändo inom kort. Fåglarna har inte hunnit tystna, de kvittrar för fullt när jag väjer av från de lagda betongplattor som går mellan Medis och Södra Station. Jag vill gå på gruset, känna lukten av dammet.

Att vandra hem sena sommarnätter är något svårslaget. Det finns så många sådana kvällar som jag förälskat mig i. Ibland ensam med funderingar, ibland med en kär vän, ibland med förälskelsen själv. Så många kvällar man stannat kvar i en korsning, båda vet att den andre ska någon annanstans, men man står kvar en stund till. Man vill fly morgondagen, leva kvar på promenaden.
Så man står och trampar. Men man trampar åtminstone tillsammans.

Jag minns en kväll för många år sedan när en vän och jag gick hemåt från en by utanför Leksand. Klockan var närmare två när vi började att gå och den skulle vara mycket mer när vi kom fram. Vi gick längs dikena, stannade ofta och bara såg ut över landskapet, vi pratade om flickorna vi var förälskade i, vi pratade om att känna något, vi pratade om allt märkligt med att vara man och vi pratade om hur glada vi var att få vara vän med varandra. Den kvällen bär jag nära hjärtat. Jag vet att han gör detsamma.

För två somrar sedan började jag och Sara träna tillsammans, vi spenderade dagarna med träningspass och kvällarna med samtal. En kväll sågs vi inne i stan för att vi mådde redan då bättre av varandras sällskap. Vi satt i några timmar på en krog, åt, drack, njöt av att få vara i den andres sällskap. Det var kärlek innan vi visste om det.
När vi kände oss färdiga med krogen så var vi ännu inte färdiga med varandra och vi bestämde oss för att vandra hem i natten, från stadens kärna till Hägerstens yttre.
Jag behöver inte berätta hela  kvällen, den är vår och ingen annans, men det tog många timmar hem. Inte för avståndets skull, utan för vår.
Det fanns så mycket att säga och så lite tid, fanns så mycket att se och så lite tid, så mycket att göra och så lite tid, så vi tar långsammare steg, kortare kliv, omvägar hellre än genvägar.
Jag tror att det är därför jag älskar alla promenader hem, det skapar en idé om att kvällen är ändlös, att så länge jag går är inget över, alla hus som står släckta, de som sover går miste om något magiskt, om vi bara trampar vidare lär vi aldrig säga hejdå.

Jag förstår att det är spretigt, att det inte finns någon klarhet i det jag säger. Men kärlek är svårt att sätta ord på och är en sommarnatt egentligen något annat än kärlek?