En tonårsresa.

Jag är på väg upp mot Dalarna. Masexpressen, en gammal vän som jag alltmer sällan träffar på.
Det var länge sedan jag åkte upp nu, min vardag är för fullspäckad, träningen är krävande och nödvändig. Helgerna är tyvärr för korta för att hinna klämma ut musten ur det Dalarna jag längtar efter. Men jag åker med den bekanta bussen upp nu, jag ska klämma mitt barndomsparadis på allt vad jag kan denna helg. Det ser jag framemot.

Det är fest ikväll, Facebook-eventet viskar om eventuell berusning hos gästerna. Det blir säkert trevligt och högljutt, så som det ska vara när en kär vän har fyllt år. Beerpong och fiskedamm har utlovats av värden, mycket passande då festens tema är  ”barnkalas”. Det är roligt att tänka på, jag ska äntligen få krama om alla barndomsvänner igen, de som vuxit upp under mina år som exil-mas och vi träffas på samma plats som när vi var små. På barnkalas. Det känns träffande för vår generation. Vi vill gärna vara barn men med alkohol och nikotin.

Det för tankarna tillbaka till högstadiet, då man ville vara vuxen men var ett barn. Jag minns så väl att det började då, nattliga jakter på vänner vars föräldrar var på bilsemester i Värmland. Tomma hus och lägenheter där ett gäng tonåringar kunde låtsats att de tyckte om den billiga öl som en klasskompis hade fått köpa av någon kusin. Mestadels satt man där i hopp om att någon man tyckte om skulle se en, eller att någon överhuvudtaget skulle se en. Så man blev högljudd, mer korkad än vad man egentligen kanske var, allt var liksom närmare, skrattet, ilskan, tonårsångesten.

Jag minns en särskild gång, jag tror jag gick i sjuan. Sjuan? Hur gammal är man ens då? Tolv? Tretton? Tretton. Man har just vunnit titeln som tonåring. Stoltheten syns i stegen. Man har lärt sig att sträcka på sig, mellanstadiets kuvade rygg är förbi. Högstadiets skinnpaj är på. Lädret, tuppkammen, uniformen. Jag hade skrivit ”Slaktavfall” med vit målarfärg på skinnpajens rygg, ett lokalt punkband som jag hängde mer med än vad jag faktiskt lyssnade på dem.
I efterhand tänker jag att jag kanske borde skrivit ”identitetskris” över bröstkorgen istället.

På vårterminen i sjuan så kommer det en dag ett sms som plingar till i mina trasiga jeans. Det är en av mina närmsta vänner, en vän som delade mitt intresse för lokalpunk och dåliga val i livet som skriver att hans polare har en tom lägenhet på fredag. Jag svarar snabbt.

-En skjuttis.
-Va?
-En skjuttis Kosken.
-Va?
-En 70 cl Kosken Korva till på fredag.
-Jag fixar.

Och så är bollen i rullning. Jag får i uppgift av min vän att träffa en äldre snubbe som brukar hänga vid replokalerna på ungdomshuset. Min vän har ordnat allt annat. Jag ska bara ta emot och ta hem det innan hans sista lektion är slut. Jag skyndar in på mitt rum efter en nervös promenad hem. Vinkar snabbt till alla familjevänner, Leksand är litet och jag är nervös att någon ska se att min väska ser ovanligt tung ut. Men det går bra. Vodkan ligger gömd i säkert förvar, insvept i garderobens mörker. Jag är insvept i nervositetens skuggor.

Min vän knackar på dörren en timme senare, han är inte ett dugg nervös, han kramar min mor som står och fixar vid diskbänken. Han skämtar om alla flickor han ska flörta med ikväll. Hon skrattar samtidigt som hon viker fina små kuvert av servetterna. Han är bra. Han är jävligt bra.
Han hjälper mor att ta ner det finare porslinet, skämtar om att hon gör det fint för hans skull.
Jag skrattar nervöst i bakgrunden, är fåordig, låter honom ta ledningen, han har sin story. Han vet vad han gör. Jag äter snabbt upp min middag innan vi smiter in på mitt rum och stänger dörren.

Snabbare än Bond-pojkarna på skoljoggen så öppnar jag garderoben och tar ut flaskan. Han har redan öppnat min väska och flaskan slinker ner bland anteckningsböcker och trasiga blyertspennor. Jag drar väskan över axeln och förfasas av ett övertydligt ”klink”.
Paranoid som en plankare på röda linjen så tar jag genast av väskan igen, mor kommer höra om vi smiter ut med en klingande flaska på ryggen. Vi tar en handduk från badrummet och sveper runt flaskan innan vi lägger ner den i väskan igen och hoppas att det ska göra jobbet.

Vi öppnar dörren på glänt och kikar ut i hallen. Jag hör hur mor håller på med porslinet ute i köket. Jag signalerar till min vän som smyger bakom mig, vi går för dörren, öppnar den och halvvägs ut ropar vi ett snabbt hejdå. Vi är i trappuppgången, vi har klarat det, bara festen väntar.
Men då ropar mor. Vi fryser till is. Nervösa blickar mot varandra. Min vän som nyss var så säker ser panikslagen ut, jag axlar rollen. Vi har inget att dölja. Absolut ingenting.
Förutom 70 cl starksprit i ryggsäcken.

Mor står i dörren med förkläde och ett glas vin i handen. Hon ser glatt förvånad ut.
-Får man ingen kram?
Jag och min vän skrattar nervöst till ursäkt medan han går in för första kramen. Jag funderar på om jag ska ta av ryggsäcken men kommer fram till att det bara skulle se ännu konstigare ut. Så jag ger en snabb kram, hoppas att hon inte ska lägga handen rätt på flaskan. Det gör hon inte. Hon ser bara glad ut och önskar oss en trevlig kväll. När vi vänder oss mot trapporna igen så stannar hon oss en gång till.
-Axel, varför har du ryggsäck?
Jag stannar. Mitt liv passerar i repris. Är detta slutet?
-Jag har våra jackor ifall det skulle bli kallt! Hostar jag ur mig.
Hennes ögon smalnar. 20 år på socialtjänsten har gjort henne till allt utom naiv. Jag ser hur hon misstror sin 13 åriga punkare till rebellisk son. Jag förstår att jag måste handla snabbt om jag ska vinna tillbaka henne. Jag måste våga satsa 100%, ge allt jag har för att det ska gå hem.
-Men mor, sluta! Du kan kolla om du vill, det ÄR bara jackor här i.
Jag låter självsäker.

Det är en stenhård bluff givetvis. Min kompis har inte sagt ett ord på vad som känns som en evighet. Jag vet inte om han är kvar ärligt talat, jag håller bara ögonkontakt med mor, viker jag kommer hon veta att jag ljuger. Till min förfäran svarar hon lugnt och sansat:
-Ja tack, det gör jag gärna.
Hon stirrar mig rakt i ögonen. Hon är stenhård. Hon vet.
Så jag låter väskan glida ner från axlarna, öppnar dragkedjan, sträcker fram den mot mor som lugnt låter sin hand djupt gräva runt i väskan. Tillsynes hela armen är i väskan och rotar. Jag förbereder mig för nederlaget. Tänker att det är sista gången jag ser solljuset.
-Okej. Säger hon lättat.
Jag kan inte tro mina öron. Hon hittade inget, kände inte flaskan bland handdukens bomull.

Som nya människor klev vi ut på gatan. Universum hade gett oss en kväll i solen. En kväll i solen och en flaska med finsk vodka. Jag drack som jag aldrig druckit förut. Rent. Lät det bränna i halsen, inbillade mig att jag tyckte om det. Mycket hände den kvällen, jag misstog en hylla för en vägg och råkade luta mig så hårt att familjefoton föll ner och gick sönder, jag dansade på en äng, tappade bort mitt favoritarmband, skrev kärleksfulla sms till min dåvarande flickvän. Men mina vänner var inte lika pigga på min onyktra kärlek. När jag bara ville ligga kvar i daggen så var de kloka nog att ta mig hem. Promenaden hem gjorde mig gott, energin kom tillbaka och hungern påminde mig om kylskåpet hemma. Mor brukade sova vid den här tiden så jag var inte orolig, tänkte att jag bara skulle ta mig en macka och smyga till sängs, men när jag öppnade ytterdörren så var det väldigt många skor i hallen. Väldigt många. Varför var det så många skor i hallen? Varför hörde jag en massa kvinnor skratta i köket?

I min nervositet hade jag helt glömt bort varför mor vek alla servetter, varför min vän behövde hjälpa henne ner med finporslinet, varför hon stod och lagade mat när vi redan ätit färdigt middagen.
Mor hade sina arbetskamrater över för middag. Hela Leksands socialtjänst satt runt bordet i köket och skrattade.

Jag skrattade inte. Jag var bara plötsligt medveten om hur dålig balans jag hade.
Jag signalerade åt min vän att ta ledning. Min tur var förbrukad. Jag hoppades bara att han skulle ha lite kvar.

Det hade han inte.