En löprunda.

Kanske är det lätt att springa? Om solen spricker genom de tätt bevuxna trädkronorna, om den låter strimmor av ljus visa den stig man ska följa. Kanske då? Om det knastrar av torkade löv när de välanvända gympaskorna smidigt trampar sig fram över trädens spridda rötter. Kanske då? Om fåglarna sjunger och överröstar dina lätt ansträngda andetag. Kanske är det lätt att springa då?

Det vet jag tyvärr inget om.

Att springa är ett långt och utdraget helvete. Lederna gör ont, halsen tycks nästan ge upp på samtliga funktioner och de berömda ”förbättringar” man påstås få om man bara fortsätter lida går alltid obemärkt förbi. Det blir aldrig bättre, man sprängs. Ständigt. För varje kliv man tar slocknar något inom en. Något smärtsamt tar dess plats. En byteshandel där man bara kan förlora. Ändå så lurar jag mig själv en gång i halvåret att det är rätt sak att göra. Att bara om jag gör de där kilometrarna någon gång i veckan då, då ska jag må så in i helvete bra.

Under sommarens korta pedagogiska turné så hamnade jag i tidigare nämnd övertygelse. Jag hade precis slutat med snus och utöver huvudvärk och dåligt humör hade jag även börjat konsumera hysteriska mängder socker. Jag har alltid haft en ohälsosam kärlek till sötsaker och när min älskare under läppen försvann så fanns ett enormt behov av kärlek från ett redan bekant missbruk. Addera även den mest absurda värme Sverige någonsin påträffat, resultatet blir givetvis min största lockelse…! Den ljuvliga glassen.

Som nålar på en karta sticker de upp; glassbarerna. Små bås i varje gathörn, finniga tonåringar som prackar på en oförskämt små glasskulor för oförskämt högt pris. Jag kunde inte stå emot.

Det hål i bröstet som snuset hade lämnat skulle på något sätt fyllas av kulglass.

Det fanns ingen hejd. Jag hade ett ständigt intag av vanilj och choklad – mitt accepterade missbruk. Men när jag hade gått upp sju kilo på ett par veckor så var min kropp inte tacksam. Så då kom den; springstressen.

Springer jag en halvtimme varje dag så kommer det här att reda ut sig. Det har aldrig fungerat förut men den här gången, den här gången kommer det gå. Så jag köper springskor, de gamla jag har är för slitna, de har inte den där berömda ”dämpen” i hälarna. Man kan omöjligt springa utan ”dämpen”.

Det förstår ju vem som helst.

Det är även skadligt varmt ute, så det lär bli springband och ingen mysig skogsstig där man kan hälsa på en massa Gunde Svan wannabes som springer med ett jätteleende och snor i hela ansiktet.

Lagom till turnéstart så har jag allt man kan tänkas behöva för att vara en ”seriös” löpare, jag har alltså inga ursäkter kvar. Det första hotellet vi checkar in på informerar oss om deras omtyckta Relax och Gym för samtliga gäster. Det känns bra. Det ska utnyttjas.

Redan första kvällen smyger jag ner, redo för att svettas, jag är inte rädd, jag är redo. Som samtliga hotell så är ”gymmet” beklagligt. Två springband sida vid sida, fem hantlar och en fläkt. Gymmet är mindre än vårt hotellrum. Trångt.

Men jag misströstar inte, jag ska göra det här.

Ett av springbanden ska bli min motståndare, med mina nyköpta springskor med bra ”dämp” och särskild snörning som vapen så ska jag besegra besten. Jag värmer upp med en skön jogg, inget farligt! Sju, åtta minuter med en god takt bara för att få pärlorna på pannan att visa sig. Men det är mer än pärlor som visar sig. När jag ökat takten tillräckligt för att få kalla det för spring så är jag plötsligt medveten om det låga taket, varje steg så studsar jag högt nog för att smeka papprutorna i taket så de lyfts en aning.

Klapp, klapp, klapp. De smäller till varje gång de faller ner igen. Jag suckar. Men jag är här nu, det är inte nog för att jag ska ge upp. Jag låter huvudet sjunka en bit, det får bli dålig hållning. Så länge jag springer kommer jag må bättre. Mitt huvud slår inte längre till taket, min nacke börjar sakta låsa sig i sin nya position. Nackspärren kommer välkomna mig som en kär vän imorgon.

När jag sprungit en stund så kommer tre hotellgäster till. Jag sneglar på dem från min framåtböjda position. De har MMA tröjor på sig. Tre spinkiga killar som kivas på ryska.

De struntar i mig, jag är oväsentlig.

En utav dem ställer sig på springbandet bredvid. Han gör som jag, börjar lugnt. Men bara i några sekunder. Sen trycker han på höghastighets programmet. Springbandet börjar pipa som en gammal skoldator. Sen placerar han händerna på var sida om bandets handräcken, lyfter upp sin vikt till den grad att bara tårna nuddar bandet. Sen ”springer” han så, tårna nuddar bandet en gång var tionde sekund innan han tar ännu ett jättekliv.

Jag sneglar mot honom och på hans huvud vilar en av papprutorna från taket. Den ligger liksom som en sned pappbasker på hans hårt vaxade hår.

I ögonvrån märker jag hur en annan av dem står bakom mitt rullband. Han trampar nästan som en tjur, frustar, stirrar mig i nacken. Han vill ha mitt springband. Han vill att jag ska flytta mig.

Med ren machokraft önskar han att jag ska kliva ner så han kan springa fritt. Jag vägrar.
Mina superskor med superdämp ska fan få göra sitt jobb.

Då sätter den tredje på bluetooth-högtalaren. Det svider till i öronen.
”SEX, KVASS, HARDBASS” den förskräckliga högtalaren har ingen bas men de spelar högt ändå.
Jag förstår inte vad det är som händer. Jag ser mig omkring.
DJ Slavic Hardbass som kör bicepscurls med 3 kilos hantlar, Astronaut Armstrongovich som tror att han springer på månen och Tjuren Fertzinand som frustar mig i nacken. Nacken, som nu hunnit stelna till en dålig imitation av vad den var när jag började passet. Jag saktar ner farten. Känner in vilken skada som skett. Knäna värker, ryggen är stel, halsen känns som ett avgasrör. Jag stannar.
Ger tjuren en blick, han ser rakt igenom den och tränger sig förbi mig för att knappa in höghastighets programmet. Det piper till och han rusar, som att han var på upploppet.
På hans rygg står det ”TAPOUT” med snirkliga bokstäver. Det känns som universums hälsning.

Jag går upp på hotellrummet. Tar av mig mina skor med dämp. Duschar kallt. Sara tittar frågande på mig när jag lägger mig i sängen.
”Påminn mig om ett halvår.”