En vän om hösten.

Vi slänger på mer vatten, det fräser om stenarna när ångan stiger och bränner våra kinder. Det är fredag. Hösten har flyttat in och utanför fönstren syns blåvita björklöv blåsa i nattvinden. Mörkret som visar allt i nya färger.

Vi välkomnar den vackraste av höstar i år, den är varm och tålmodig, tar ett träd i taget, förvandlar Stockholm till en melankolisk påminnelse av tidens gång.
Vi sitter fyra grabbar i bastun. Vi försöker svetta bort stelheten från de överansträngda muskler som vi alla är alltför bekanta med. Vi skrattar högt tillsammans åt varandras missöden, retsamt grabbigt… Vi skrattar åt kärlek som inte längre existerar, vi skrattar åt vanor som de andra har men som de förnekar, skrattar åt minnen från gymnasiet och vad som hände igår – tiden är ett irrelevant faktum när man levt så nära varandra under de år som kanske formar en mest. Svetten förenar. Vi skrattar.

Vi duschar kallt och visar varandra vår utklädnad. Kvällens fest har tema ”Semester”.
De allra flesta har tänkt sig någon typ av charter, paraplydrinkar, solkräm och allt som man kan tänkas hitta på ”PLAYAN”.
Vi fyra har hört av oss i förväg. Vi ska inte på ”playan”.
Vi ska på husvagnssemester i Sveg.

Så kommer det sig alltså att jag vandrar gatan ner på campus med en gin and tonic i min hand iklädd kalsonger, strumpor, tofflor, guldkedja och en morgonrock i silke.
Bredvid mig vandrar Stig-Helmers sanslöst vältränade bröder med uppknäppta skjortor och magväska hårt spänt kring deras magrutor.

Vid skolans dansstudios har de som anordnat festen rivit sönder en flyttkartong och skrivit ”INSPARK” med stora bokstäver och hängt upp över entrén. Vi är röda om kinderna när vi kliver in, av gin och kyla men inte av pinsamhet. Vi är stolta bärare av vår kostym. Till ingens förvåning har ingen av de andra eleverna tolkat temat på samma sätt som oss. I solbrillor och Baywatch-kostymer springer de andra eleverna runt mot dansgolv och bar. De har klätt upp sig för att vara roligt-snygga. Men framförallt har de försökt vara snygga. Vi suckar med ett leende och jag drar upp min ena tubstrumpa upp till knät.

Vi hann inte mer än ta två steg innanför dörren innan en av mina Stig-Helmers hade hunnit sprungit iväg till baren för att skaffa oss varsin öl. De andra två skrattade retsamt åt varandra tills det att en särskild flicka klev in bakom oss och de båda slutade att reta varandra och började istället att söka en orsak att få gå bredvid henne. Jag log åt deras uppenbara förälskelse och rivalitet. Det var en eld i deras bröst och det visade en glöd i deras steg.

Jag såg mig omkring i lokalerna och hälsade på en massa vänner. Vi kramades och skrattade. Jag stod med en vän och pratade om skandinavisk scenkonst och vad som saknades inom den. Jag pratade med en annan om hennes förkärlek till Bob Dylan efter den omtalade olyckan snarare än före.

Dansgolvet var alltid nästintill tomt tyvärr, musiken som spelades var tråkig och för okänd. Ingen känsla. Bara beats. Så jag letade reda på en Stig-Helmer som hade med sig nyckeln till de dansstudios som inte användes. Vi var bara sex personer som gick in till en utav de större lokalerna. Vi släckte ljuset. Vred upp volymen till max. Vi dansade utan en tillstymmelse av eftertanke. Mörket som hösten kommit med svepte in oss och vi dansade länge. Allt eftersom kom fler och fler av de elever som sökte sig bort från det riktiga dansgolvet och smög in i vårt mörker. En del var en publik av våra dansade skuggor, andra deltog i virvlandet och andra vände i dörren. Vi visste inte längre vilka som var med oss. Jag tog min flaska med rött och satte mig längs väggen. Svettig igen, utmattad. Jag såg upp mot taket, ögonen började vänja sig i det kolsvarta och takfönstren släppte in ett lätt vitt sken. Egentligen inte tillräckligt för att räknas som ljus, bara en annan nyans av mörkret. Jag såg upp och tog en klunk.

Musiken byttes från elektronisk till mänsklig. En låt i a capella fyllde rummet och mina tankar kunde inte längre hållas. I svindlande fart träffar det mig i bröstet att det gått ett år på dagen.
Att för ett år sedan gick min Ellinor bort.
För ett år sedan gick jag på morgonen genom en grön skogsdunge och när jag gick hem på kvällen så hade träden ändrat färg till brinnande röd. Allra käraste syster, du tog sommaren med dig när du gick.
Det var en fruktansvärd dag som gjorde mig så splittrad.
Tomheten i att förstå att det var sant.
Jag läste det på nätet först. I ett flöde kom det vilohälsningar och jag förstod ingenting. Jag trodde inte på det. Jag försökte att ringa dig men du svarade inte. Du skulle aldrig komma att svara. Så jag skrev meddelanden som lämnades olästa. De är olästa än idag. Och när Sara frågade vad som hänt så visste jag att det var sant när jag svarade;
-Ellinor är död.
Och världen gick sönder och den skulle aldrig mer bli sig lik.
Jag grät och jag tänkte på hur världen är orättvis, på hur du sa att jag skulle stå bredvid dig den dagen du gifte dig, istället så bar jag din kista.
Hur kan det finnas någon rättvisa i det? Allra käraste syster, jag saknar dig.

Och rösterna fyllde rummet omkring mig igen och jag tog en klunk till. För henne. Där satt jag på golvet i ett mörkt rum medan hösten blåste utanför, jag grät tyst medan de andra dansade i kärlek. Och jag grät i kärlek och saknad.

Någon sätter sig bredvid mig i mörkret. Jag ser inte vem det är men en varm hand tar min och vi håller varandras händer en lång stund. Jag hör hur en av mina Stig-Helmer liknande vänner dansar och skrattar tillsammans med den där flickan från entrén. Deras skratt är omöjliga att missta som någon annans. Jag förstår genast att det måste vara den andre av de två förälskade som sitter här bredvid mig. Jag klämmer hans hand. Tacksam för det den ger mig. Han klämmer den tillbaka.

https://youtu.be/vAoADCSpD-8