Snön ligger vit därute.

Snön ligger vit därute. Det är mörkt. Det har blivit några grader kallare igen, snön ligger kvar även om jag inte litar på att den kommer lysa lika vit inom ett par timmar. Solen ger liv på sommaren men ger slask i Januari.
Stockholm bjuder på en skrattretande vinter. Jag och Sara var nästan säkra på att den var över förra veckan när asfaltens gråsvarta yta återigen hävdade sin plats. Grus som pillar sig in i skosulornas mönster. Barnen som leker på innergården hade plötsligt lera på täckbyxorna istället för snö i håret, deras snöänglar hade berövats på vingar.
Men inatt kom snön igen. Om bara för en natt, men den föll länge och vackert utanför sovrumsfönstret. Vi var vakna längre än vad som är nyttigt, så som det är när man har turen att leva med någon man älskar. Det finns ingen vettig anledning att sluta prata i mörkret, det är som att morgondagen alltid kommer i andra hand. Det är fint, men det gör också att jag gäspar ständigt om dagarna. Gäspningar som påminner mig om hur mycket jag älskar henne.

Snön ligger vit därute. Inga bilspår i vändplanen ännu, bara ett par fotspår från en granne som sprungit mot pendeltågen. Det känns ovant att gå upp såhär tidigt efter julhelgerna. Det ständiga mörkret gör det lätt att vända dygnet. Vi har gjort det med glädje, men det straffar sig idag. Vi har gjort vårt yttersta för att få sova längre, kokat ägg och förberett kaffebryggaren kvällen innan.
Långt efter midnatt stod vi och skar ner en hel fruktsallad i mixern – smoothies; Den moderna tidens svar på effektivisering och nyttighetshets på samma gång.
Gynna dig så snabbt som möjligt.
Vi är sålda.
Men vi är sålda tillsammans.

Snön ligger vit därute. En taxi står och tickar sin taximeter i vändplan, en kvinna sveper en rock runt sig när hon stressar ner mot den för att komma i tid. Taxin kör iväg samma stund hon får igen dörren. Jag står kvar och stirrar från köksfönstret när den försvinner iväg uppför backen. Kaffet droppar sina sista droppar och det fräser när de slår mot plattan medan jag häller upp. En skvätt mjölk i Lilla-My-koppen, bara svart i Snusmumrik-koppen. Vi är enkla människor.
Jag skalar mina ägg, frustrerad över att hälften av ägget klänger sig kvar i skalet. Sara skalar lugnt och verkar tillsynes göra ett värdigt arbete då hennes ägg får behålla en slät yta även utan skal.
Jag saltar mina skändade ägg och äter dem hela. Sara dricker sitt kaffe.
Vi är enkla människor.

Snön ligger vit därute. Den skiftar nästan i blått när lastbilens helljus rullar in på grannens uppfart. De har börjat bygga ut under hösten och nu fortsätter de efter julhelgernas ledigheter. De står stela och kalla och observerar hur långt de har kvar innan de är klara. Jag undrar om de också förbereder kaffebryggaren kvällen innan. Det skulle jag ha gjort.
Sara står i hallen och sminkar sig medan jag dricker mitt kaffe. Jag vill inte stressa. Det vill nog inte Sara heller egentligen, ändå blir det lätt att hon gör det.
-Axel! Jag hör att du inte äter.
Ropar hon från hallen, orolig att jag kanske fastnat i ett onödigt scrollande på Instagram när vi egentligen har bråttom.
-Jag dricker mitt kaffe.
-Jaha, förlåt..
Svarar hon då skamset medan jag stänger ner Instagram.
Jag vill inte stressa. Det vill nog inte Sara heller egentligen, ändå ger jag henne ofta skäl att göra det…

Snön ligger vit därute. Jag lägger ner det sista i väskan medan Sara stryker ännu en punkt på ”att göra” listan. Jag kittlar henne lite lätt när jag går förbi. Hon skrattar men ger mig också onda ögat.
Jag älskar hennes ögon, även när de är onda och riktade på mig. Jag har en fallenhet att hitta de tillfällen då det kanske är mest opassande att retas med henne. Då kan jag inte för allt i världen låta bli. Så jag kittlar henne en gång till när jag går förbi och hon drar sin vanliga replik om att jag VERKLIGEN borde välja mina tillfällen bättre. Hur skulle hon kunna veta att det inte går att välja bättre tillfällen än då? Så jag kysser hennes nacke och sen tar jag soporna och går ut.

Snön ligger vit därute. Den är blöt och tö följer mina steg. Mina föraningar om slask verkar stämma. Jag ser fler av mina grannar gå med raska steg ut från ljusa portar för att möta morgonens mörka omfamning. Stress i ögonen, stress i stegen, stress i livet.
Jag stressar mot soprummet, tappar några konserver när jag fipplar med nycklarna. Suckar irriterat när den soppåse jag lite nonchalant kastade i ett försök att pricka soptunnan slog i kanten och ramlade ner på golvet istället. Jag plockar upp den och slänger den ordentligt. Kollar tiden och inser att pendeln går om bara fem. Jag suckar ännu tyngre och joggar ner mot pendeln och ser Sara komma från porten och göra samma sak kånkandes med stora väskor. Jag tar en av dem och så springer vi tillsammans mot pendeln.

Snön ligger vit därute. Vi hinner komma förvånansvärt tidigt till T-Centralen.
De andra mötte oss efter några minuter vid spottkoppen och vi letade oss fram till tåget som skulle ta oss norrut.
Mina gäspningar var utom kontroll när vi satte oss, Sara försökte läsa men somnade nästan genast. Tåget rullar uppåt, snön ligger vit därute och soluppgången färgar trädtopparna skära.
Gryning.