Tumstocken ÄR livsviktig.

Jag brände mig nästan i solen igår. Trotsade allergierna och låg på balkongen och läste. Ni vet, den fina balkongen jag snickrat ihop en liten trall till för några veckor sedan. Äh, det är väl inget med den. Man är väl händig? En trall? Det och en blomlåda skruvar man ihop på en eftermiddag. Typ.
Ja men nästan en eftermiddag åtminstone. Tre? Tre eftermiddagar? Nja, kanske fyra. Det tog kanske fyra eftermiddagar. Ja åtminstone inte fem. Nej, precis. Inte sex dagar. Fem. Det tog väl fem, eftermiddagar. Kanske?

Det tog fem eftermiddagar att göra i ordning balkongen. Jag började processen med att ringa min far på facetime, gammal byggnadsingenjör  som han är så borde han rimligtvis ha bra tankar om hur jag ska gå till väga. Mycket riktigt berättar han hur jag ska tänka med vinklarna och avstånd och så vidare.

”Så hur lång tid tror du det borde ta innan jag är klar?”
”Ja till och med du borde kunna göra klart det där på en eftermiddag.”
Okej, tänkte jag. En eftermiddags händighet så har jag en riktig dunder balkong. Det här går snabbt! Så jag satte igång. Tog på mig farsans snickarbyxor från 90-talet. Carhart, importerade från USA då de ännu inte etablerat sig i Sverige och ännu mindre i Styrsjöbo på 90-talet.
Jag såg då händig ut. Det kan vara det viktigaste?

Jag knallar upp till bostadsföreningens snickarbod. Hur bra är det inte att bo i en förening där medelåldern är 78? Hur bra som helst skulle jag vilja påstå. Snickarbod, bastu och gym finns i föreningen och är tillgängligt för den som behöver. Och nu, när jag ska gå in i mitt mest ”händig”-krävande projekt någonsin här hemma så lär jag verkligen behöva snickarboden. Jag äger nämligen inte ens en skruvdragare. Men vad gör det? Jag tar en handsåg och en borrhammare med ”skruvdragar” inställning och knallar hem till lägenheten. Mäter ut balkongen med det enda min far sa var livsviktigt; en egen tumstock.

”En egen tumstock ÄR livsviktigt. Allt annat är relativt, men utan en egen tumstock så kan du inte börja något byggprojekt.”
Stolt hade jag visat upp tumstocken i webbkameran.
”En sån här har jag haft länge.” skröt jag som om jag någonsin använt den överhuvudtaget.
Far nickade gillande.

Efter att ha mätt ut kvadratmetern på balkongen så körde jag ner till den lokala bygghandeln. Vi har en liten liten Mazda i guld som vi passande döpt till Klimpen. Jag och Klimpen kör in och parkerar oss bredvid de stora tjänstebilarna. Det spelar ingen roll att jag har snickarbyxor, de andra som är där bär mer än tumstock i fickorna. Jag är utan tvekan infiltratören, dessa ”gubbar” är rutinerade trall-läggare och hemma-renoverare. Jag känner mig påkommen.
Tänker att de vet. Helvete, de vet! De vet att en kulturarbetare rör sig ibland dem.

Jag knallar runt på utelagret och ser upptagen ut. Kollar lite på bräderna, klämmer lite – gör allt det som motsvarar att sparka på bildäcken när en pratar bilar. När jag efter en stund inser att det är hopplöst glider jag fram till en man som plockar in bräder. Han har pekat och dikterat på utelagret så jag antar att han är ansvarig.

”Tjena, skulle du kunna hjälpa mig när du är klar här?” frågar jag snällt. Han stirrar på mig som att jag är dum i hela huvudet. Jag ser lite frågande ut innan jag ser att han inte bär bygghandelns tryck på kläderna. Han jobbar inte alls här. Han är bara en random trall-läggar-renovera-hemma-gubbe. Han hade rätt. Jag är dum i hela huvudet. Jag backar snabbt därifrån mumlandes något om att jag misstog honom för någon annan. Som om jag var bundis med dem på bygghandeln. Jag och grabbarna liksom.

Lätt förnedrad så får jag tillslut tag på en kille som jobbar där. Han har såklart en stor logga över ryggen och bröstet. Jag ställer lite frågor om vad de rekommenderar för virke och hur mycket osv.
Han pratar och slänger termer hit och dit. Jag svarar och slänger termer hit och dit, lättad över mina googlingar innan jag åkte dit. När han pratat klart känner jag ett litet hopp. Jag lurade honom! Han tror att jag är händig! Han har ingen aning om att jag är kulturarbetare.
Jag frågar om transportbilen, jag såg nämligen en transportbil på parkering där det stod att den var gratis att låna hem om virket inte gick in i bilen. Jag ställde frågan avslappnat, som om jag lånat den hundra gånger förut. Jag är imponerad av mig själv, jag har börjat falla in i rollen nu, känner mig nära gubbarna.

Men bilen måste man boka. Fan. Han tittar lite förvånat på mig. Jag kan höra hans tankar.
”Visste du inte det? Du som är så händig? Vadå brukar du inte renovera hemma? Vadå jobbar du egentligen med kultur?”
Helvete, helvete, helvete. Jag plockar fram tumstocken, höjer den och säger skämtsamt att då lär jag kika vad som går in i ”kärran”. Han slappnar av och ler. Allt är i sin ordning igen och jag känner hur fars ord ekar i mig: Tumstocken är det enda som är livsviktigt.

Jag joggar ut och väljer de brädor som bygghandeln rekommenderat, kör fram Klimpen och fickparkerar mellan två Sprinters. Viker ner alla säten och börjar lasta in bräderna. Får plats med sju stycken brädor på 4.2 meter. Det är betydligt längre än bilen och de sticker ut en bra bit. Det är också bara hälften av det jag behöver. Så jag betalar för mina fjorton bräder och låda med 200 skruv. Kör iväg första lasset hem. Bräderna får inte plats på balkongen så majoriteten sticker ut. Jag suckar tyst för mig själv, nu vet grannarna med. Det där ser inte riktigt rätt ut.

Jag svänger ner en gång till. Jag känner de som jobbar här nu. Vi hejar med tumstockshanden.
Lägger in de sista bräderna och lägger bygghandeln bakom mig. Nu är det balkongen som gäller. Nu är det min egen händighet som gäller, min egna tumstock. En granne som vet om min hemlighet; att jag jobbar med kultur, ser mig från sin balkong. Hon har sympati för mig och frågar om jag vill låna en cirkelsåg istället för att stå och skämma ut mig med en handsåg (det var inte så hon uttryckte det men jag vet att det var så hon menade). Jag tar tacksamt emot hjälpen och får även låna en riktig skruvdragare. Det har redan gått en eftermiddag nu men de första brädorna är sågade och balkongen är långt ifrån klar. När det är kolsvart ger jag ändå upp för dagen.

Sen går förloppet som det alltid verkar göra när en ska snickra någonting överhuvudtaget. Virket räckte inte ens till hälften, så jag behövde återvända till bygghandeln men det var påsk så allt var stängt. Vänta tre dagar. Åka tillbaka. Heja med tumstock, åka hem, göra klart allt sågande, börja skruva, göra slut på skruv, åka tillbaka, heja med tumstock, köpa mer skruv, fortsätta.

Det mest tragiska av allt hände eftermiddag fyra. Då jag olyckligtvis råkade bryta av tumstocken som föll ner till grannen under. Det var redan mörkt men jag kunde ändå ana den där den låg på grannens uteplats.

Vet ni vad som är mindre bra med att bo i en bostadsförening där medelådern är 78?
Paranoian. De är så extremt paranoida att vi yngre är illegala inbrottstjuvar som på olagligt vis tagit över lägenheterna i bostadsföreningen. Gubben under oss har flertalet gånger frågat om det är vi som brukar smyga runt hans fönster om natten.
”Nej. Det är inte vi.” har vi då behövt svara med hög och tydlig röst. Då har han sett skeptiskt mot oss och lagt in backen på permobilen.

Så när jag stod där på knä och kikade ner i springan för att se min trasiga tumstock så visste jag att jag aldrig skulle kunna få tillbaka den. Alternativet att gå ner nu i mörkret och FAKTISKT smyga runt hans fönster var otänkbart. Att knacka på var heller inget alternativ i dessa Corona-tider. Han skulle aldrig öppna ytterdörren för en illegal brottsling som utan tvekan måste bära smittan. Så jag sa farväl, lyckades göra klart resten av trallen dagen efter. Med min trasiga tumstock så gick det ändå att mäta ut och göra klart allting den femte dagen.

Det blev bra tillslut, det får jag lov att säga. Jag är ändå lite stolt över mig själv. Känner mig ändå händig. Så när jag igår låg och läste på min furuklädda balkong och nästan brände mig i solen så fick jag en tanke.

Tänk om de visste? Tänk om lägga-trall-renovera-hemma-gubbarna visste?
Att en kulturarbetare kan vara lite händig, trots att han glider in på bygghandeln med en guldig liten Mazda och dundrar The Ark i högtalarna.

https://www.youtube.com/watch?v=363ZzAq6LyQ

—————-

Hej allesammans, tack för att ni läser.
Jag har startat en Patreon för att underlätta min ekonomiska smäll nu under dessa corona-tider. Länken dit: https://www.patreon.com/axelahl

För er som inte vet vad Patreon är så fungerar det som en typ av prenumerationstjänst.
Man kan välja mellan två paket; Appreciator of Things, eller Supporter of Things.
Vad som kommer i paketen hittar ni här .

Om man inte vill signa upp sig för någonting så blir jag glad för allra minsta bidrag.
Swish: 0733422660.

Om ni inte har råd så kommer jag såklart fortsätta posta offentliga texter här – helt gratis! Gladast för allt är jag om ni läser! ❤